för att göra allt lite enklare att släppa så ska jag, för min egen skull, skriva ner

vad det var som gjorde mig så säker på att gå vidare utan dig.

det var en helt underbar början. allt som hade med dig att göra var helt underbart.

din lukt, din röst, ditt sätt. jag trodde att du var perfekt. helt felfri.

vi gjorde mycket vi inte borde ha gjort. det var förbjuden frukt.

jag antar att det var det som gjorde det hela så spännande.

med över 40 mil ifrån varandra klarade vi av att hålla allt uppe.

men så fort vi kom nära föll allting ihop. allt blev bara platt.

och trots att du inte tror mig så kämpade jag något så fruktansvärt.

det var väl där allt började bli så fel. jag ändrade mig hela tiden för att

passa in med dig. det gjorde mig galen efter ett tag. jag kunde gråta mig

till sömns hur ofta som helst  bara för att jag inte kände mig tillräckligt bra.

jag vet inte om det var jag som krävde för mycket, eller du som inte visade

tillräcklig uppskattning. men allt blev för mycket. och ju längre tiden gick så

mådde jag bara allt sämre av att vara i din närhet. trots att jag mådde så

otroligt bra, så kändes allt hela tiden bara sämre.

Jag vet seriöst inte var jag ska sätta ner foten nu. Jag vet inte till vem jag ska vända mig och jag vet inte vem som är den jag vill dela min framtid med. Allting är bara kaos. Jag vet inte hur långt jag kommer behöva släppa det här eller hur länge jag måste känna mig så skakig. All press och stress som är nu i slutet och allt som ska fixas. Alla som ska vara nöjda och alla som kräver allt. Jag har för höga krav på mig själv, jag vet. Och i lägen som dessa blir allt ännu värre. Illamåendet, skakningarna, nervositeten.. Jag kan inte sova, inte äta riktigt, inte vara nöjd över något jag göra. jag känner mig helt off. Jag är inte människa längre. Jag drar inga gränser. Jag måste lära mig. Jag måste bli starkare. Jag måste klara det jag åtagit mig nu, det är det viktigaste. Sedan vet jag precis vad jag ska göra i sommar och vad jag ska satsa på.

Jag återkommer när jag lyckats med allt och jag för en gångs skull kan vara nöjd med det jag åstadkommit.

tänk att trots alla dessa år är jag fortfarande lika pirrigt förtjust i dig.

på två sekunder är allt tillbaka, varesig jag vill eller inte. varesig du vill eller inte.

du måste verkligen ha varit min första riktiga kärlek. du måste ha varit den

första som lyckades fånga precis varenda känsla jag någonsin velat känna.

den första, och kanske den enda. jag tänker på dig, oavbrutet. helt ärligt, du är

helt otrolig. jag trodde aldrig en människa skulle kunna bli så nära perfekt som

du visade dig vara nu när du växt upp. jag önskar bara du varit starkare och orkat.

jag hade vågat och velat stå upp för oss nu. för första gången lyssnade jag inte

på vad någon sa. för dig, för mig, för oss. jag skulle göra allt för att få sitta där

bredvid dig i bilen och bara kolla på dig. jag kan inte låta bli att le när

jag ser på dig. jag vet inte vad det är du gör, men det får mig att glömma allt

annat. det spelar ingen roll vad jag någonsin sagt, skulle jag få chansen igen skulle

jag inte tveka att ta den- inte för något i världen. jag vet att jag vill det så

mycket mer än jag någonsin vågat tro. jag önskar bara jag inte gjort allt så

fruktansvärt svårt. jag sa ju det, jag är omöjlig.

vad som än händer kommer du alltid ha samma plats, no matter whaaaat!

spelar ingen roll om du vill eller inte så kommer jag alltid vilja ha dig,

så mycket mer än vad jag någonsin fått.

jag trodde jag skulle kunna skriva av mig allt jag tänkt på idag.

allt jag funderat kring. men när jag läser det jag skrivit om dig tidigare

släpper allaspärrar igen och tårarna rinner, som vanligt. jag tror inte jar

har förstått än att jag kommer få leva utan dig nu. helt plötsligt känns alla

övriga problem som obetydliga små saker. det var du som gjorde mig stark.

FAN vad jag saknar dig, och såsom jag saknar allt du gav mig.

jag har gått under, och trots att jag tar i för dig nu så känns allt så svårt

och omöjligt. jag behöver ingen så mycket som jag behöver dig.

jag älskar dig mer än livet, att älska dig tar jag för givet.

det var inte meningen att du skulle gå ur tiden så snabbt.

jag tänker på dig, konstant. du är med mig, jämt.

jag önskar bara att jag kunnat stå upp för oss båda och hjälpt dig ur

dina jobbiga tider!

du var mitt allt, du var hela min värld.

Mitt liv har varit en känslomässig berg-o-dalbana på senaste tiden.

Hela tiden händer nya, helt ofattbara saker. Samtidigt som jag försöker

plocka upp och sätta ihop alla delar av mig själv så bestämmer sig någon

annan för att knuffa ner mig igen så jag tappar varenda liten del.

Jag är aldrig säker på någon eller något nu för tiden. Det finns ingen människa

att lita på och den enda som jag kunde le bara av att se har gått ur tiden.

Jag vill kunna skrika och gråta ut den frustration och ensamhet jag känner

när jag är så långt ifrån de människor jag älskar. Men rädslan av att förlora

något jag egentligen inte har är så stor att viljan att kämpa för något nytt kvävs.

Jag har lärt mig att vara en stark person. Jag har lärt mig att jag inte kan få

allt här i livet även om jag har en underbar Pappa som försöker ge mig allt jag ber

om. Jag har börjat bli van att allt går emot mig trots att jag kämpar hårdare

än jag någonsin gjort. De människor som gjorde mig starka förut är

människor som inte finns i min omgivning längre. 

Men från och med nu har jag lovat mig själv att jag ska klara allt jag gett mig

in på, allt för min bästas skull. Allt för någon jag vet skulle bli glad av att se att

jag faktiskt klarar mig trots att jag sällan tror på mig själv.

Jag tänker kämpa mig igenom det här, och som starkast är jag när jag

tänker på att du är med mig var än jag befinner mig.

jag är helt utan kraft.

JAG TÄNKER INTE LEVA UTAN DIG.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till om något händer dig nu.

Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag inte är hos dig när du är som

sämst.

Jag skulle ge upp allt jag ha och ge det till dig om det var möjligt.

Du har gjort så mycket för mig och du är värd varenda sekund du kan få.

71 år är ingenting. Du har haft en del svarta tider i ditt liv, det vet vi alla.

Men trots dessa så har vi alltid vetat vem som finns där under allt som hänt.

Du är allas vår bästa vän och medmänniska. Jag får rysningar i kroppen och

ler för mig själv när jag tänker på alla bus du hittade på för mig när jag var

liten. Vi är ett speciellt team, du &jag. Precis som bästavänner. Vi kan läsa

varandras tankar och vi vet hur vi ska hjälpa varandra i de oändligt många

jobbiga situationer som uppstår.

Men vad kan jag göra för dig nu?

Varför flyttade jag ifrån den enda vettiga människan i mitt liv?

Jag oroa mig varje sekund och ber för att du ska bli bra.

Du förtjänar att bli, du ska bli bra.

Om det behövs så lämnar jag allt jag har här och kommer tillbaka.

Jag vet att jag behöver det jag bygger upp här, men utan dig så är jag

så svag att jag inte kommer kunna ta tillvara på allting.

Du är min styrka, min bästavän.

Vi har hemlisar du och jag.

Så länge jag har dig behöver jag ingen annan.

Jag vet att du är stark, tillsammans blir vi ännu starkare.

Vi ska klara oss upp, stå på toppen och kolla ner på allt som varit och

skratta åt det som om vi sprungit ifrån det.

Men först av allt ska vi se till att all din smärta försvinner och att du orkar

gör någonting igen. Du ska få tillbaka all ork.

Jag älskar dig, mer än något annat i världen.

Du ska inte få falla, jag ska stå och ta emot dig.

Vi är starka tillsammans.

Det är inte sant. Känslan är nästintill kvävande och omöjlig.

Jag vet inte alls var jag ska sätta ner foten eftersom jag varken vågar

lita på dig eller på oss. Du gör hela tiden nya saker som får mig att bli så där

osäkert illamående. Du gör mig liten, patetisk och rädd för mig själv.

Du ger mig inget val, du ger mig inget självklart svar. Så fort du kommer

ifrån det ställe där du hör hemma blir du en känslomässigt störd, egoistisk

och kall människa. Du säger att du är samma person som u varit tidigare.

Men tro mig, hade du sett med mina ögon hade du också varit rädd för den

förändring du genomgår mellan de platser du brukar skifta mellan.

Du är ett omöjlgt fall.. Du har förändrats för mycket och det gör mig

illa till mods.

Du försöker ändra på den jag är genom att tala om för mig vad jag borde

göra. Ingen människa har någonsin agerat som du gör, inte ens i närheten.

Jag är blyg, tjurig, ivrig, omöjlig, har lätt att fatta tycke innan jag lärt

känns folk, svårt att prata om saker och en massa mer. Men det är jag, det är

så jag är. Försöker du ändra på mig så är det inte mig du är ute efter.

Jag har mina bra sidor och hoppades att de skulle väga upp. Uppenbarligen

kan dm inte gjort det när du hela tiden gör mig besviken. Det finns två

ord som gör mig illamående.. Och du upprepar gång på gång dessa handlingar..

Sviken, Besviken.

Du är inte samma människa längre, det gör mig ledsen att se vad du har

blivit. Hata är ett starkt ord, men jag hatar den du blivit. Den du inte är.

Jag kan inte fortsätta bli besviken, det gör för ont. Var ärlig bara..

Det verkar svårt för dig.