för att göra allt lite enklare att släppa så ska jag, för min egen skull, skriva ner

vad det var som gjorde mig så säker på att gå vidare utan dig.

det var en helt underbar början. allt som hade med dig att göra var helt underbart.

din lukt, din röst, ditt sätt. jag trodde att du var perfekt. helt felfri.

vi gjorde mycket vi inte borde ha gjort. det var förbjuden frukt.

jag antar att det var det som gjorde det hela så spännande.

med över 40 mil ifrån varandra klarade vi av att hålla allt uppe.

men så fort vi kom nära föll allting ihop. allt blev bara platt.

och trots att du inte tror mig så kämpade jag något så fruktansvärt.

det var väl där allt började bli så fel. jag ändrade mig hela tiden för att

passa in med dig. det gjorde mig galen efter ett tag. jag kunde gråta mig

till sömns hur ofta som helst  bara för att jag inte kände mig tillräckligt bra.

jag vet inte om det var jag som krävde för mycket, eller du som inte visade

tillräcklig uppskattning. men allt blev för mycket. och ju längre tiden gick så

mådde jag bara allt sämre av att vara i din närhet. trots att jag mådde så

otroligt bra, så kändes allt hela tiden bara sämre.