jag är helt utan kraft.

JAG TÄNKER INTE LEVA UTAN DIG.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till om något händer dig nu.

Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag inte är hos dig när du är som

sämst.

Jag skulle ge upp allt jag ha och ge det till dig om det var möjligt.

Du har gjort så mycket för mig och du är värd varenda sekund du kan få.

71 år är ingenting. Du har haft en del svarta tider i ditt liv, det vet vi alla.

Men trots dessa så har vi alltid vetat vem som finns där under allt som hänt.

Du är allas vår bästa vän och medmänniska. Jag får rysningar i kroppen och

ler för mig själv när jag tänker på alla bus du hittade på för mig när jag var

liten. Vi är ett speciellt team, du &jag. Precis som bästavänner. Vi kan läsa

varandras tankar och vi vet hur vi ska hjälpa varandra i de oändligt många

jobbiga situationer som uppstår.

Men vad kan jag göra för dig nu?

Varför flyttade jag ifrån den enda vettiga människan i mitt liv?

Jag oroa mig varje sekund och ber för att du ska bli bra.

Du förtjänar att bli, du ska bli bra.

Om det behövs så lämnar jag allt jag har här och kommer tillbaka.

Jag vet att jag behöver det jag bygger upp här, men utan dig så är jag

så svag att jag inte kommer kunna ta tillvara på allting.

Du är min styrka, min bästavän.

Vi har hemlisar du och jag.

Så länge jag har dig behöver jag ingen annan.

Jag vet att du är stark, tillsammans blir vi ännu starkare.

Vi ska klara oss upp, stå på toppen och kolla ner på allt som varit och

skratta åt det som om vi sprungit ifrån det.

Men först av allt ska vi se till att all din smärta försvinner och att du orkar

gör någonting igen. Du ska få tillbaka all ork.

Jag älskar dig, mer än något annat i världen.

Du ska inte få falla, jag ska stå och ta emot dig.

Vi är starka tillsammans.

Det är inte sant. Känslan är nästintill kvävande och omöjlig.

Jag vet inte alls var jag ska sätta ner foten eftersom jag varken vågar

lita på dig eller på oss. Du gör hela tiden nya saker som får mig att bli så där

osäkert illamående. Du gör mig liten, patetisk och rädd för mig själv.

Du ger mig inget val, du ger mig inget självklart svar. Så fort du kommer

ifrån det ställe där du hör hemma blir du en känslomässigt störd, egoistisk

och kall människa. Du säger att du är samma person som u varit tidigare.

Men tro mig, hade du sett med mina ögon hade du också varit rädd för den

förändring du genomgår mellan de platser du brukar skifta mellan.

Du är ett omöjlgt fall.. Du har förändrats för mycket och det gör mig

illa till mods.

Du försöker ändra på den jag är genom att tala om för mig vad jag borde

göra. Ingen människa har någonsin agerat som du gör, inte ens i närheten.

Jag är blyg, tjurig, ivrig, omöjlig, har lätt att fatta tycke innan jag lärt

känns folk, svårt att prata om saker och en massa mer. Men det är jag, det är

så jag är. Försöker du ändra på mig så är det inte mig du är ute efter.

Jag har mina bra sidor och hoppades att de skulle väga upp. Uppenbarligen

kan dm inte gjort det när du hela tiden gör mig besviken. Det finns två

ord som gör mig illamående.. Och du upprepar gång på gång dessa handlingar..

Sviken, Besviken.

Du är inte samma människa längre, det gör mig ledsen att se vad du har

blivit. Hata är ett starkt ord, men jag hatar den du blivit. Den du inte är.

Jag kan inte fortsätta bli besviken, det gör för ont. Var ärlig bara..

Det verkar svårt för dig.