jag trodde jag skulle kunna skriva av mig allt jag tänkt på idag.

allt jag funderat kring. men när jag läser det jag skrivit om dig tidigare

släpper allaspärrar igen och tårarna rinner, som vanligt. jag tror inte jar

har förstått än att jag kommer få leva utan dig nu. helt plötsligt känns alla

övriga problem som obetydliga små saker. det var du som gjorde mig stark.

FAN vad jag saknar dig, och såsom jag saknar allt du gav mig.

jag har gått under, och trots att jag tar i för dig nu så känns allt så svårt

och omöjligt. jag behöver ingen så mycket som jag behöver dig.

jag älskar dig mer än livet, att älska dig tar jag för givet.

det var inte meningen att du skulle gå ur tiden så snabbt.

jag tänker på dig, konstant. du är med mig, jämt.

jag önskar bara att jag kunnat stå upp för oss båda och hjälpt dig ur

dina jobbiga tider!

du var mitt allt, du var hela min värld.