Mitt liv har varit en känslomässig berg-o-dalbana på senaste tiden.

Hela tiden händer nya, helt ofattbara saker. Samtidigt som jag försöker

plocka upp och sätta ihop alla delar av mig själv så bestämmer sig någon

annan för att knuffa ner mig igen så jag tappar varenda liten del.

Jag är aldrig säker på någon eller något nu för tiden. Det finns ingen människa

att lita på och den enda som jag kunde le bara av att se har gått ur tiden.

Jag vill kunna skrika och gråta ut den frustration och ensamhet jag känner

när jag är så långt ifrån de människor jag älskar. Men rädslan av att förlora

något jag egentligen inte har är så stor att viljan att kämpa för något nytt kvävs.

Jag har lärt mig att vara en stark person. Jag har lärt mig att jag inte kan få

allt här i livet även om jag har en underbar Pappa som försöker ge mig allt jag ber

om. Jag har börjat bli van att allt går emot mig trots att jag kämpar hårdare

än jag någonsin gjort. De människor som gjorde mig starka förut är

människor som inte finns i min omgivning längre. 

Men från och med nu har jag lovat mig själv att jag ska klara allt jag gett mig

in på, allt för min bästas skull. Allt för någon jag vet skulle bli glad av att se att

jag faktiskt klarar mig trots att jag sällan tror på mig själv.

Jag tänker kämpa mig igenom det här, och som starkast är jag när jag

tänker på att du är med mig var än jag befinner mig.